Publicerad 2014-03-09 05:48:19 i Allmänt,
Nära skjuter ingen hare. Så nära men ändå så långt borta. Den sista färden. Vi hade en gång en bil, med fönster, växellåda och AC, men det var för länge sen, så länge sen. Det finns många rubriker som hade passat på detta inlägg. Men som alla vet säger en bild mer än tusen ord:
Vi tar det från början. Vi lämnade den lantliga farmen och charmen och åkte norrut i vår då felfria (så när som på en ruta) bil mot Tongariro tillika Mordor. Lika ogästvänligt som på bilderna. Till skillnad från de andra vandringarna vi gjort var det smockat med folk varav de flesta var mycket yngre än oss. Vi fick för andra gången påminna oss om att vulkanlandskap inte är särskilt vackert, men ändock ganska coolt.
One does not simply walk into Mordor. Mount doom.Vi spenderade en halv dag i Napier på östkusten. Stora delar av staden rasade i en jordbävning och byggdes upp igen under tiden då Art Deco var populärt. Mycket pastellfärger och annat som förde tankarna till Great Gatsby. 
Efter att ha gjort många vandringsstrapatser var vi inte så sugna längre på en ny vandring. Men vi ändrade oss ganska snabbt när vi såg den vackra sjön i nationalparken Te Urewa och var återigen ute på vandringsmarch. Vandringarna har successivt blivit kortare och kortare även om det kanske borde vara tvärtom. Tre timmars slingrig grusväg och vi var ute på en någorlunda bättre väg mot staden Rotorua. Där behöver man inte skämmas om man lägger en äggfjärt då hela staden stinker svavel från de heta källorna som omger den. Tydligen Nya Zeelands största turistmål, något vi abdolut inte kunde förstå. 
Nu är vi framme vid dagen D. Vi velade mellan att åka direkt till Auckland (där vi nästa morgon planerat att sälja bilen), nu bara 15 mil bort, eller ut på Coromandel peninsula som vi hört så mycket gott om. Vi valde det senare, vilket vi tolv timmar senare skulle ångra. Under denna resa steg odometern över 270 000 km, något vi tidgare skämtade om skulle innebära döden för vår bil. Som så många gånger innan var vägarna otroligt slingriga, kulliga och grusiga. Halvön var väldigt vacker men ju längre vi åkte, desto mer nervösa blev vi över bilens tillstånd. Detta även fast bilen då inte gav något sken alls av att gå sönder. Kanske var det just vår brist på tilltro till bilen som gjorde att den sakta men säkert började falla i bitar. På resans hittils varmaste dag går AC:n sönder och stämningen i bilen börjar bli lite spänd. Plötsligt hörde vi konstiga ljud överallt och vägen tycktes aldrig ta slut. 
Ingefärsdricka, en nya zeeländsk specialitet.När vi äntligen var ute på landsväg igen och svängde ut på motorvägen mot Auckland (nu 87 km kvar enligt vägskylten framför våra ögon). Det vi tänkte var "yes, det här klarar vi!" och i exakt samma sekund börjar bilen vråla och sakta men säkert stanna in. Växellådan är paj och det går inte att gasa. Jahapp. Vi ringde om bärgning och bärgningsgubben fick avbryta med vad han än höll på med en lördag kväll. Vi åkte med bilen på släp till närmsta stad och efter att ha förhört oss om vad det skulle kosta att reparera bilen så sålde vi den till skroten. Vi köpte den för $2000 och tänkte sälja den för samma då vi köpt nya däck. Bärgningsfirman erbjöd oss $200 men efter kostnaden för bärgningen återstod bara $20. Lite snopet, men vi fick i alla fall sålt den! De sista dagarna i Nya Zeeland levde vi som riktiga backpackers igen, men ryggsäcken på ryggen och boendes på hostel. Vi utforskade Aucklands alla gator, köpte svindyra malariatabletter, kände oss som stammisar när vi gick till samma biograf för andra gången och njöt av att kunna laga kött i hostelets kök. 
Detta är en av nya zeeländarnas favoritväxter. Den är extra fin just nu när den "blommar", eller hur?Vi flyr nu den stundande hösten i Nya Zeeland och åker till Australien!
