Publicerad 2014-02-28 06:06:00 i Allmänt,
Efter fårauktionen tog vi en sväng förbi Christchurch, staden som tidigare varit Nya Zeelands näst största. Men efter den stora jordbävningen för tre år sedan blev hela staden totalt förstörd. Nu några år senare kunde man se konstruktionsarbete och baracker nästan överallt. Vi lämnade staden och begav oss från östkust till västkust. Så fort vi passerade de höga bergen blev landskapet väldigt mycket grönare och vi var inne i en stor regnskog. Vi hade ögonen på en great walk igen, Heaphy track. Leden gick längs med kusten, över hängbroar och på stränder. Väldigt vackert men vi var långt ifrån berget som fanns senare på leden och blev lite uttråkade av att vandra utan mål så vi vände tillbaka efter någon mil.
Den ruggiga västkusten med "pancake rocks"
Nya Zeeländsk sommar är lika oförutsägbar som en svensk sommar. Fullt munderad i fleece, jeans och mössa.
Heaphy Track
Varning för jättesniglar
På vägen tillbaka på den långa ödsliga grusvägen som var ytterst glest bebyggd så fick vi punka. Klockan var fem på en lördag eftermiddag mitt ute i ingenstans och insatsen till fälgkorset fanns inte så vi kunde inte byta däck. Som tur var lyckades vi ta oss till en större stad och fick hjälp av två vänliga västkustbor och kunde rulla vidare. Vi tillbringade en dag i den lilla mysiga staden Nelson. Städer i Nya Zeeland verkar sällan ligga på en gräns mellan bu eller bä, de är antingen det ena eller det andra. Det finns städer med gamla viktorianska hus och pittoreska cafégator och så finns det vilda västernstäder med dåligt skötta hus som ger en känsla av att du är i staterna.Vi färdades upp längs kusten mot ännu en vandring. Denna gång stod Abel Tasman track på listan och även denna gick längs med kusten. Denna dag hade vi tur med vädret och vi stretade upp och ned längs kustremsan. På kvällen sträckkörde vi ut till French Pass, en avlägsen udde och den mest nordliga punkten som är tillgänglig via bil på sydön. Vi blev förvarnade om att de sex milen ut på udden skulle ta två timmar men trodde föga på denna information, något som vi fick äta upp. Två timmar senare på de slingrigaste vägarna i tjock dimma var vi äntligen framme på udden. Dagen därpå var lika dimmig och vi fick inte njuta av de fantastiska vyerna som lär finnas där och till råga på allt så gick förarrutan sönder vilket ledde till att vi fick åka med öppen ruta på grus och motorvägar.
Vi sa farväl till sydön och hoppade på färjan mot nordön. På kvällen bodde vi på en campingplats utanför Wellington som till en början verkade lugn men snart visade det sig att en skolklass hade hajk och klockan nio på kvällen var det dags för lekstund så att de skulle få bli av med överskottsenergi. Ungarna var i kaos och vi satt på första parkett och försökte skydda vår dessert från att bli nedsprungen.
Dagen efter for vi in till huvudstaden Wellington och vandrade längs med gator fullsmockade med alla sorters människor, alternativa caféer och trendiga seconhandbutiker som utövar bedrägeri när de tar mer betalt än ursprungspriserna. Vi sökte sedan vår väg upp längs kusten mot staden Wanganui. Vår kommande värd hade gett oss en handfull med sevärda platser längs med vägen att stanna på men då Julia somnade och Jakob är ordblind vad gäller maoriska namn så slutade det med att vi missade varenda attraktion. Men vad gjorde väl det när vi väl anlände till vår vackert belägna farm som kombinerar kiwi, kossor och får.
