Publicerad 2014-03-22 04:43:53 i Allmänt,
Det var nu en vecka sedan sen vi duschade sist så vi lyxade till det med en camping med dusch. Kände oss som nya människor på väg till Sydney. Googlade "free camping in Sydney" och hittade på första träffen en tips om att stå utanför en husvagnspark. Killen som tipsade hade jobbat där innan och kanske var han inte bästa vän med de på campingen för de var inte särskilt glada att folk parkerade utanför utan att betala. Vi tog tåget in mot staden och hoppade av innan Sydney harbour bridge. Gick över bron och hade fina vyer över hela staden, hamnen och såklart operahuset. Vi gick och gick. Genom gamla stadsdelen The Rocks där europerna först slagit rot (därav alla gamla fina hus), genom centrum med höghus och ut mot lugnare stadsdelar i väst. Gick flera timmar och letade efter livespelning ("charmen" med att inte ha en telefon att söka upp saker på) men det visade sig vara svårt en måndagskväll. Kom tillbaka till vår bil och gömde oss bakom gardinerna när någon sur campinggubbe tyckte att vi skulle flytta på oss.
Ännu en dag i Sydney. Gick till andra trevliga stadsdelar i väst med ungefär samma känsla som i Melbourne, bara mer trafik. Tog en buss tvärs över staden till östkusten och stränderna. Här var det en helt annan känsla. Palmer, affärer med surfkläder istället för coola second hands och folk som joggade längs med strandpromenaden. Vi gick längs med kusten, bukt efter bukt, alla väldigt vackra. Kom till sist fram till den mest kända stranden, Bondi beach, störst och fulast av dem alla.
Sov på en rastplats precis vid motorvägen tillsammans med lastbilssnubbarna. Den vanliga trafiken lugnade sig men lastbilarna verkade ha sin prime time mitt i natten. Lämnade så fort vi vaknade och åkte ut på en smal kustremsa som precis ramade in två sjöar in mot landet. Fortsatte norrut till staden New Castle, en av städerna dit man skickade de värsta förbrytarna från England till. På kvällen njöt vi av solnedgången i Port Maquarie och strax efter att solen gått ner hörde vi konstiga ljud från himlen. Fladdermöss! Vi lärde oss att det varje kväll flög en flock med flying foxes över staden för att äta. Månen lyste nästan full och med flera hundra tusen (!) fladdermöss över oss hoppade vi in i bilen och kände oss räddade från dessa vampyrer.
Nästa dag tog vi en tripp längs med en väg som kallas waterfall way, just på grund av alla vattenfall. Stannade på ett ställe för att fylla på vatten och då det inte stod någt om att det var drickbart eller inte så frågade Julia en kvinna i närheten om det var OK. Hon öppnade munnen och svarade, och hon stängde den väldigt snopet 45 min senare. Samtalet började normalt med att hon tipsade om olika ställen vi skulle åka till. Vi mindes dock bara en bråkdel av vad hon sa då hon envisades med att beskriva varenda sväng i minsta detalj. Samtalet spårade ganska snart ur. Hon sa att hon reste runt med sina kaniner i bilen. Vi kollade osäkert på varandra, sa hon verkligen kaniner? Jodå, vi hade hört rätt. Hon pekade på burarna som hängde bak på bilen och i framsätet. Vi frågade inte hur många kaniner hon hade men det var många burar... Vi kände att vi var redo att åka vidare och försökte avsluta samtalet. Hon verkade vara okej med det och sa "Enjoy, good luck". Men hon verkade lida av separationsångest och la till "Svenskar sa ni, jag såg ett klipp på youtube med svenskar...". Jaha sa vi artigt och frågade vad det handlade om och då förklarade hon att dessa svenskar filmat sig själva på en flygplats i Berlin. Plötsligt landar det ett UFO mitt på flygplatsen. Inte ett flygplan, utan ett UFO. Hon förklarar noga hur det ser ut och förklarar för oss att det inte är trickfilmat, det kunde man se tydligt. Det var svårt att hålla sig för skratt men kvinnan tycktes inte bli upprörd utan sa att hon blivit en "believer" efter det. Hon hade efter det själv sett ett ufo hängandes uppe i skyn. Förresten, om ni vill se videon så sök på "real ufo airport germany". Obs! Viktigt med "real" sa kaninkvinnan, det är ju på riktigt. Efter minst tio försök att avsluta samtalet med den galna kvinnan lyckades vi slita oss. Hon gjorde ett sista försök att få oss att stanna då hon tog ut en av de gigantiska kaninerna och visade oss genom bilen. Vi föll dock inte för fällan utan körde snabbt därifrån. 
Vi sökte skydd för natten och lyckades av en slump hamna i New Italy. Namnet låter mycket mer glamoröst än verkligheten. Under 1800-talet så hade ett gäng på ca 300 italienare blivit lurade av fransmän att köpa mark i ett paradisland på andra sidan jorden, källkritik tycks inte ha varit deras starka sida. När de anlände till "paradislandet" hårt drabbade av väder och sjukdom visade det sig att det inte fanns något där. De började segla mot vad de hoppades skulle bli deras räddning, nämligen Australien. 
Av alla kurvor och små gator som kaninkvinnan nämnde till oss så var det ändå bara ett namn som var färskt i huvudet, ett ställe som hette Hastings point. En solklar favorit på resan! Vi stannade resten av dagen och njöt av utsikten av de stora vågorna som slog mot klipporna. Under natten blev dock stämningen lite skum då det kom bilar och stannade några minuter, gick ut på klipporna och gjorde något och sedan for iväg. Vi kände oss lite som i Vi i fem-böckerna när vi höll utkik på dem från vårt "gömställe" (en stor orange bil kanske inte var den bästa täckmanteln). På morgonen var alla våra misstänkta droghandlare som bortblåsta och parkeringen var fullsmockad med bilar. Vi skämdes lite att vi ställt den rakt på tvären längst ut på piren. Folk kom dit för den otroligt vackra soluppgången, men också för vågornas skull.
