Publicerad 2014-01-13 20:47:02 i Allmänt,
En resa som om man tittar på sin almanacka och klocka tog ett dygn och sex timmar var i själva verket bara sex timmar då passerade datumgränsen. Efter att ha legat så långt bakom man kommer i tid ligger vi nu först av alla. Den 27e var en kort upplevelse på några minuter innan vårt nattplan lämnade Hawaii och tog sig söderut över stilla havet mot Samoa. Vi anlände sex på morgonen och efter att bara ha fått sova några timmar på planet var vi inte på topphumör. Saken blev inte bättre av att det snart stod klart att Jakobs väska hade blivit avsiktligt lämnad på Hawaii då bagageutrymmet var fullt. Jakob svor lite i smyg åt alla ortsbor som tagit med hela julhandlingen hem från Hawaii och ansåg att hans väska var viktigare än dockslott och köksassistenter. Det visade sig snart att det var många julklappar som skulle fraktas hem då det var en lång kö vid "lost baggage"-receptionen. Hade det inte varit för kvartetten som stod fullt munderade i söderhavsskjortor och sjöng julsånger för full hals på samoanska så hade vi nog varit ganska trumpna.Dagen tillbringades i öns största stad, Apia. Vi svettades kopiösa mängder vandrandes på stadens marknader och gator. Då vi verkade vara de enda turisterna blev sarong- och flipflopförsäljarna alldeles till sig när vi passerade förbi. Vi köpte varsin sarong, varav den ena färgar av sig och den andra ser ut som en gardin från IKEA med trådar som hänger. Det kan tilläggas att den senare köptes efter påtyckningar från en man på gatan som sa att pengarna skulle gå till ett dagis på andra sidan ön och att hans saronger, till skillnad från den vi nyss köpt på marknaden, inte skulle fransa sig. Men glada var vi för det ändå då vi nu skulle smälta in bland alla samoaner.Vi var inte allt för łedsna när vi nästa dag lämnade Apia för att bege oss till vårt enligt turistböckerna enkla boende, men som för en backpacker känns som en lyxsvit då man får sova privat och bor 10 meter från stranden. Vägen dit kantades av många kyrkor, färgglada hus samt hundar och grisar som sprang runt fritt. Dagen var en söndag och alla var klädda i sina finaste kläder på väg till kyrkan. Missionärerna som anlände hit under tidigt 1800-tal var oerhört framgångsrika med att konvertera samoanerna till kristendomen. Deras jobb gjordes inte svårare av det faktum att den uråldriga samoanska krigsgudinnan hade en profetia om att det skulle komma en annan religion och ta över då tiden var rätt. 
Vi har tyvärr inga bilder från alla fina bykyrkor (eller på byarna alls för den delen) men här kan ni se den katolska kyrkan som just nu byggs i Apia.
Taxifärd genom den otroligt gröna ön.Det är svårt att inte lägga märke till samoanernas hus. De flesta är målade i glada färger och helst blandar man minst tre stycken. Dessutom så består vissa enbart av en grund och pelare med tak över. Dessa konstruktioner tjänar ibland även syftet som samlingsplats där man kan träffas utan att kokas levande av den gassande solen.Vi hade läst en del om alla hundar som sades springa runt lösa över ön och var lite rädda till en början att de skulle attackera oss. Vad som inte framgick i guideböckerna var att hundarna faktiskt hade en ägare vilka de dock inte tycktes särskilt trogna till då de gick mot all sorts matos de kunde känna, bland annat från vårt hotell.Vi tillbringade fem lata dagar i vår beach fale (strandhydda/bungalow) med att snorkla, spela schack och backgammon, läsa, bada och äta traditionella måltider tillsammans med familjen som äger stället. Resorten heter faofao beach fales där faofao översätts till något i stil med "sitta och titta ned i tallriken samtidigt som du mufflar i dig maten", i alla fall enligt vår kära tolk. Vi åt delikatesser så som taroblad i kokoskräm och rå fisk i kokosmjölk samt mindre smakliga rätter så som ugnsbakad taro och matbanan. De två sistnämnda var det torraste och mest smaklösa på länge, samoanerna marknadsför taron som potatis men det ger inte potatisen rättvisa.
Utsikt från vårt boende.
På Samoa firas det nya året den första januari och under högtiden så kommer många lokala gäster till stranden samt hotellets stora familj. Kvällens underhållning bestod av traditionell samoansk dans utförd av den unga generationen som verkade tycka att det var ganska pinsamt att dansa inför hela släkten samt ett gäng turister. Inför sista numret behövde de tre stycken turister från publiken och som enda tjej över åtta och under 65 stirrade alla uppmanande på Julia som tillslut kände sig manad att gå upp. Tre par skulle tävla i en dans som gick ut på att man viftade på höfterna. När de skrek pineapple var det åt vänster man skulle vifta, orange åt höger, banana framåt och coconut bakåt. Killen som höll i tävlingen skrek något i stil med banorancocoapple vilket mest ledde till att man blev väldigt förvirrad och viftade desperat på höfterna åt alla håll. Publikens jubel avgjorde vinnarna och även om byns chef inte jublade för Julia så överöstade nog Jakob honom och Julia och hennes partner vann! Vi har tyvärr inga bilder alls från kvällen så ni får föreställa er själva. Innan vi kom till Samoa så hade väderleksrapporten förberett oss på det värsta. Vi befinner oss just nu i cyklonsäsongen vilket innebär en herrans massa regn, närmare bestämt 30mm per dag i snitt. Vi hade dock tur med vädret och fick knappt en enda regndroppe på oss de första fem dagarna men sedan släpptes helvetet löst och vi fick över 300mm på tre nätter och två dagar. Att vara utan el och andra bekvämligheter gör inget men när man inser att ens hydda läcker in vatten från taket rakt över sängen så är livet lite jobbigare än vanligt. Dagarna spenderades i skydd från regnet med att spela schack och när vi väl fick ett litet uppehåll i regnet så slog vi slag i saken och började bygga ett sandslott. Väl färdiga med tornen och vallgraven och redo att börja dekorera så blev vi invarderade. Den blodtörstiga styrkan bestod av tre hundar från grannbyn som först trampade på vårt slott och sedan lade an och prickade en mäktig stråle urin på västra tornet. Vi såg oss besegrade och retirerade tillbaka till vårt schackspel. Från den ljusa sidan så hjälpe de oss att fylla vallgraven.
Tofa soifoa Samoa!
