Publicerad 2014-01-11 20:32:29 i Allmänt,
Vi är nu tillbaka i cyberspace efter drygt två veckor i radioskugga. Nu har vi massa göttiga inlägg på ingång så håll ögonen öppna! Vi hoppar nu tillbaka drygt tre veckor i tiden till vår sista vecka på Hawaiiöarna.Vi flög in över berg i det lilla skakiga propellerplanet och landade till Jakobs lättnad säkert på den lilla terminalen på Maui. Sikten ut från planet hade höjt våra förväntningar då vi kunde se ett stort grönskande berg på öns västra sida och en gigantisk utdöd vulkan på den östra, vilka vi båda skulle komma att besöka.
Hostelet vi bodde på arrangerade gratisturer varje dag som man kunde skriva upp sig på. Perfekt för fattiga resenärer som inte har råd att varken hyra bil eller betala för dyra turer! Första dagen begav vi oss ut på havet för att skåda knölvalar under deras parningstid. Under sommarhalvåret lever de uppe i Alaska för att äta och under vinterhalvåret simmar de ner till Hawaiis varma och säkra vatten där de föder upp sina ungar. Jakob var den första på hela båten att upptäcka den första valen. Vi fick se tre grupper av valar som slog med fenorna och kom upp till ytan för att hämta luft. Tyvärr var det ingen av dem som hoppade upp i luften men som plåster på såren fick vi se delfiner. Efter valutflykten blev vi tagna till hippiestaden Paia där vi kollade in öns vind-och kitesurfingmekka.
Dagen därpå var det dags för utflykten till vulkanen och på grund av högt ansökningstryck så var vi reserv långt ned på listan. Som tur var för oss så hade hostelet natten innan bjudit på öl och antalet sjusovare var så stort att vi fick plats i bussen. Vi åkte upp en slingrig väg och anlände till den 10000 fot höga toppen. Tyvärr var det svårt nere i värmen vid hostelet att greppa den kyla som skulle möta oss även om vi blivit varnade. Principen 1 grad per hundra meter är inte alls illa pinkad då vi möttes av nära 0-gradigt. Framför oss hade vi en 2 mils vandring ned och sedan upp igen ur vulkanens krater. Landskapet är väldigt kargt, grått och ogästvänligt och har användts då NASA simulerade landningen av sin marssatellit. Detta landskap har även utgjort inspelningsplats då Arnold struttar runt på Mars i filmen Total Recall. Vandringen var inte allt för extrem men tog ändå på krafterna, mer för vissa än för andra. Med på turen hade vi en dotter med sin mor på besök från Kina. Mammans engelska ordförråd sträckte sig så långt som "yes", "no" och "I'm fifty" vilket verkade ha lett till ett missförstånd då hon gick klädd i kostymbyxor och klackar. Efter tjugo minuter klagade hon på att det var jobbigt och guiden sa lite försiktigt att hon borde överväga att vända om men det ville hon inte. När majoriteten av gruppen hade kommit fram till slutet och sedan väntat ett tag så stod det klart att modern efter halva vandringen hade fått spader. Vi fick höra höra spridda skurar av skvaller, en kille hade efter att ha slängt en oskyldig blick på mamman blivit utskälld med orden "I'm fifty, I'm fifty, I'm fifty!!!". Guiden berättade att så fort han gått framför mamman så hade hon gallskrikit tills han kom tillbaka olch gick bredvid dem. Hon hade även tvingat på honom hennes ryggsäck utan att fråga lite snällt om han kunde tänka sig att bära den. Medan vi satt och väntade på vår chinese take away gick personer med flipflop och astma i mål. 
Nästkommande dag hade vi efter lite om och men lyckats bestämma träff med Jakobs föredetta arbetkamrat Judy som också befann sig på ön tilsammans med sin man Meryl. De hade åsidosatt alla andra uppgifter för dagen bara för att visa oss runt på Maui. Vi åkte mot en snorkelstrand men efter att ha talat med två stycken som precis kommit upp som sa att vattnet var grumligt så att man inte såg något och löpte risken att bli hajmat så valde vi att inte gå i. När sikten är dålig så kan hajarna lätt missta sig och tro att du är en smaskig säl eller sköldpadda. Konsekvensen blir att hajen tar sig ett smakprov i form av ett ben eller en arm för att sedan simma vidare då det smakar sådär. På samma strand hade dessutom veckan innan en man suttit i sin kajak och fiskat och inte riktigt tänkt efter då han slängde i sin fiskrens i havet. En haj kände doften av blod och bet av mannens fot som han passande nog dinglade ut över kajaken. Mannen avled sedan av blodförlust på väg till sjukhuset. Uppskrämda som vi var bestämde vi oss för att hålla oss på torra land istället och åkte vidare till stranden där lyxhotellen radade upp sig efter varandra. Vi gick och drömde oss bort till en framtid utan bönor på burk och sovsalar för 20 man men njöt samtidigt av stunden. Vi for vidare till Lahiana där vi vandrade under världens tredje största banyanträd, en 150 årig relik från Indien. Vi åt sedan vårt första restaurangmål på länge. 
Meryl insisterade på att vi skulle ta romantiska bilder och det faktum att han sytår i bakgrunden gör denna strået vassare
Nu till det gröna berget vi såg från flygplanet. Till skillnad från alla bilburna turister satte vi på oss löparskorna och gick den halvmils långa vägen upp till en "hike" på 900 meter. En skylt i början varnade oss om att man skulle tillåta en halvtimma upp för de 180 stegen som var slutet av hiken. Vi kom förvånat upp efter en minut och insåg efter att ha letat efter resten av leden att vi nått slutdestinationen. Efter att ha ätit våran burkmat och kollat på poserande japaner bestämde vi oss för att hoppa över ett staket och fortsätta på en omarkerad led in i den gröna djungeln. Det var otroligt vackert och väl uppe på toppen hade vi fantastiska vyer åt alla håll. Efter dagens strapats gick vi och handlade ingredienser till köttbullar, dagen efter var nämligen julafton. Vi letade ett tag efter en mindre julskinka men vi kunde bara välja på en gigantisk bit på fem kilo eller ett paket med slamsiga bitar. På vägen hem tog vi ett smakprov på vårt inhandlade godis och lyckan var total när vi upptäckte att det smakade som knäck! 
På julaftons morgon gick vi upp extra tidigt för att få se julfirandet hemma hos våra nära och kära. För första gången på drygt ett halvår kände vi hemlängtan men trettio grader och palmer i stället för granar är ett effektivt sätt att förtränga julen. Vår julafton spenderades inte med Kalle och hans vänner, våra kära familjer eller julklappar utan istället med en fartfylld resa genom djungeln, bad i gigantiska vågor och chili på burk. Som tur var hade vi våra köttbullar som julmiddag på kvällen serverade tillsammans med jordgubbspapaya.
På juldagen fick vi följa med våra nyfunna vänner till en strand för nybörjarsurfare. Vi gav oss ut i vattnet med surfbrädor som kändes gigantiska. Utan att vara några tekniska experter så trodde vi ändå att vi fått grundprincipen klar för oss; paddla som en dåre med vågen och hoppa upp på brädan när vågen greppat dig. Det var väldigt roligt och känslan när man åkte med vågen var fantastisk. Våra paddelmuskler blev dock snabbt uttröttade och vi fann oss tre timmar senare helt utmattade. Med skrapsår på knän och armbågar, orörliga armar och blodad tand lämnade vi in våra brädor och for vidare mot en julfest som vi blivit inbjudna till. Allt sammans är en väldigt lång historia som är alldeles för invecklad för att förklara detaljerat men det började med att vi blev kontaktade av en man på couch surfing som förklarade att han blivit så väl mottagen i Sverige och att han nu ville göra vår vistelse minnesvärd. Han förklarade dock inte på vilket sätt så vi frågade om vi möjligtvis kunde få vara hans gäster under ett par dagar. Till svar fick vi många "maybe" och "if", två ord som sedan blev ledande i den nästan en månads långa konversationen. Mannen i fråga hade även tagit två andra svenskar under sina vingar. Ett missförstånd mellan svenskarna och mannen hade lett till att svenskarna stod utan boende mitt under julstressen då alla hotell är fulla. Dedikerad som mannen var åkte han personligen ut till vårt hostel och deras tillslut funna hotell för att lämna guideböcker. Vi tackade och tog emot men det svenska paret som vid det här laget hade fått nog av mannens velande svarade inte. Vi fann oss nu i mitten av ett skyttegravskrig där svenskarna ringde till oss och beklagade sig och mannen skrev långa mail om hur ohyfsade de andra svenskarna var till skillnad från oss som enligt honom hade "good manners" som svarade direkt och tackade. Summa sumarum så stod vi med på gästlistan till julfesten samtidigt som han informerade oss följande: " I don't think I will invite the other swedish couple anymore as they didn't even say thank you for the book". Samtidigt skriver svenskarna till oss att de inte skall gå på julfesten då mannen tagit knäcken på dem. Det ska tilläggas att både mannen från Hawaii och det svenska paret är vuxna männiksor på minst sextio bast.Hur som helst, julfesten var en trevlig tillställning som hölls på stranden med massor av mat inklusive våra köttbullar. Mannen var energisk och pratglad och vi fick knappt en syl i vädret. Han visade stolt upp en del av hans boksamling; en bok om Sveriges västkust, den stora röda svenska kokboken rosendals trädgård, som alla mammor har samt en bok om svenska ängar. Han visade även fotoalbum från bland annat hans tid i Sverige och andra resor under hans ungdom. Nittio procent av alla bilder porträtterades av hans många flickvänner poserandes i bikini. Han var en man med många historier och ett gott hjärta. Efter festen fick vi skjuts till flygplatsen där vi bordade ett 20 minuter långt nattflyg till Honolulu på ön Oahu.
Östersidan och Fiskebäckskil!
Vi hade inte hört många goda ord om staden så under vår enda dag så bestämde vi oss istället för att ta bussen och utforska den norra sidan av ön. Efter tre timmar kom vi fram till en strand med extremt höga vågor. Röd flagg var hissad och de enda som tilläts att gå ner i vattnet var erfarna surfare. Badvakterna på stranden hade fullt upp med att varna turister som gick för nära vattnet om att det inte var någon bra idé då vågorna kunde svepa in och dra med dem ut igen. Dånet av vågorna var maffigt från våran position på säkert avstånd. Vi tog oss sedan tillbaka till Honolulus flygplats för ännu ett nattflyg men som denna gång skulle vara lite längre, närmare bestämt 1 dag och 6 timmar. Sug på den ni!
